2013:19 Slå runt

Hur ska jag börja det här då? Jo, en god vän fyllde jämnt och fick en upplevelsepresent. Det var i våras hen fyllde. Igår, dvs den 2/11 2013, förverkligade vi upplevelserna som utgjordes av ett besök på Fotografiska med lunch, ett par timmar på Centralbadet med massage och en middag på Volt. Sedan gick vi på Bistro Jarl och drack champagne. Men låt oss uppehålla oss vid Volt.
Tapiokachips med smak av svart trumpet och några separata, syrliga fårtickebitar serveras innan kvällens meny ska begås. Vi har beställt en flaska av ett chardonnaybaserat champagne - jag förderar ju oftast blanc des blancs - till och småpratar vid det svarta långbord bestående av småbord för oss sju personer inklusive hen som fyllde.
Serveringspersonalen frågar om vi vill ha vinpaketet till menyn - som vi har förbeställt - eller om vi vill bestämma viner själva. När hon läser upp vilka viner som ingår i paketet - en halvtorr chenin blanc, en gamay från Ardèche, en skalmacererad sancerre och slutligen en petillerande blandning av poulsard och annan obskyr druva - bestämmer vi oss för det.
Rätterna då? En långbakad vitlök med fermenterad vitlök, sot och torskrom, älgcarpaccio med rödbetschips, ramslökskapris, tallskott och märg samt, marulk med blomkål, brynt smör och havtorn, en avslutande dessert på blåbär, rostad malt, glacerad vitchoklad och frusen buffelyoghurt känns - och här raljerar jag inte - 2013. Jag kommer att tänka på en nydanande krog i Malmö som jag begick i somras. En krog som efter besöket fick en av medätarna, tillika en god vän, att tappa intresset för vad som skulle kunna slevas upp på tallrikarna i huvudstaden. Så sinnesomtumlande hade upplevelsen varit. Och jag börjar tänka på höna och ägg. Är det så att Robins och Agnes' minimalistiska, råvarunära och geniala matlagning på Tryne till Knorr som på sätt och vis kändes som en fortsättning, om än betydligt mer intressant, på det som gjordes i Mistral under Enskedetiden är en del av en större trend i krogvärlden som jag, pga att jag inte är så intresserad av restaurangscenen längre, har missat. Eller kan det vara så att krögare har hört buzzen söderifrån, sneglar på Öresundsadressen och bestämmer sig för att försöka sig på något liknande fast kanske lite mindre punkigt? Det vet jag inte, kanske är jämförelsen djupt orättvis. För Volt är en stramt inredd krog i Stockholm med en stockholmspublik som går på stockholmskrogar. Tryne till Knorr är en annan sorts krog i Malmö med varmare inredning. Period. Kanske borde jag gå på fler krogar nu för att se vad som pågår.
Genomgående serverar Volt ekologiska, biodynamiska eller sk naturviner - de sistnämnda är ju alltid det förra, ibland också det senare - till rätterna. Chenin blancen är fin med lite äpple och petroleum i doften och bra syra. Vi tvistar om den är halvtorr eller kvartstorr, enas om att den är bra med lökarna men svårare på torskrommen. Gamayen från Ardèche doftar som om ett vingummi hade smaksatts med hallonessens och barnalbyl och får efter en tid i glasen en unken ton som drar mer åt, ja jag skriver det, skit än något friskt.
Vi hade druckit ett glas sancerre på Fotografiskas lunch, ett så kallat skolexempel på druvan. Eller, för att krysta till det lite, en mönsterstudent. Det som serverades på Volt däremot var däremot en bråkstake. Av fläder, vinbärsblad, krusbär, buxbom you name it, fanns intet. Däremot cider, bränt gummi och oxidation på rätt sida om det drickbara.
Jag har inte bestämt mig för vad jag tycker om naturviner. Det finns bra naturviner men det finns också sådana som smakar som gravt defekta traditionella viner. Det finns superproffs i vinbranschen som har skrivit bra om detta, läs här.
Det råder - hur som helst - inget tvivel om att hajpen kring dessa fortgår. Och att allt fler krogar med våta fingrar i luften erbjuder, eller inte har något annat än, dessa på vinlistan. Jag tycker att man borde erbjuda bra traditionella viner också som alternativ. Hade jag vetat att alla viner var av naturtypen kanske jag inte hade svalt paketet lika okritiskt.
Nåväl, maten var inte bara spännande vilket man förstår när man ser rätternas ingredienser, den var väl genomförd också. Carpaccion på älg var exempelvis mör på ett sätt som jag inte trodde att vilt kunde vara vilket iofs kanske beror på min okunskap om kötthantering. Efterrätten hade något lyxfrukostaktigt över sig som inte föll alla vid bordet i smaken. Men undertecknad som ofta på ett halvängsligt sätt står med ett fuktat finger i luften och försöker förstå vartåt vindarna blåser, tyckte givetvis att att den var bra. Det är däremot dumt att marulk - som ju faktiskt är en rödlistad fisk (eller var senast jag kollade) - serveras. God, visst, men inte okej. Låt den vara och föröka sig tills havsdjupen återigen har resurser att ta av.
Däremot är det helt okej att få nybakad sockerkaka till kaffet. Det sistnämnda givetvis i filtervariant, helt i tidens anda. Liksom på Tryne till Knorr.

2013:18 Fina människor

Vet inte för vilken gång i ordningen jag och kulturchefen stod i rummet med speglarna och guldet och sniffade, läppjade, sköljde runt och i de flesta fall spottade, i andra fall - champagne - svalde, de prover som hällts upp i våra glas av personal på de företag som ställde ut på de franska vindagarna.
Vi börjar liksom kunna det här nu. Vi vet vilka importörer som har de mest intressanta leverantörerna, det blir lätt att man stegar fram till deras bord först. För att där få en intressant genomgång av exempelvis fyra olika Pouilly-Fuissé från samma producent men odlade på olika jordmån och fatbehandlade i varierande grad, följt av några oinställsamma cabernet franc-prover från Loire, terroirbaserade druvblandningar från Alsace och avsluta med två bubbel.
Därefter konstatera att trängseln framför den där duktiga firman som hade en av de mest spännande provningar jag varit på - 2005 - gör att vi får leta oss vidare till en av de större aktörerna. Det blir ett par spännande elsassare, några rhôneviner och en röd sancerre. Den sistnämnda görs på pinot noir vilket alla som kan något om vin säkert redan vet men jag som inte ägnat det här intresset något större intresse de senaste åren redan hade glömt. Det är inte pinot noir i en stil som jag gillar när druvan har i alla fall. Sur, snål och kartig. Representanten för det där bolaget har för övrigt en tråkig attityd. Det är mänskligt att inte alltid vara på topp, han kanske har haft en dålig dag. Vi känner oss hur som helst inte särskilt välkomna och lämnar montern för en mindre aktör där vi under en mer entusiastisk representants vägledning får prova bordeaux, bourgogne och cndp. Särskilt bourgognen som är från 2009 är sensationell. Det är pinot noir som jag gillar men så sällan dricker eftersom den är så sabla dyr i den varianten. Som ni säkert har märkt så skriver jag inte ut namnet på ett enda vin. Bakom det finns två skäl: slöhet och protektionism. I min kavajficka ligger broschyren som jag skulle kunna leta fram och skriva ner namnen ifrån men jag orkar inte. Dessutom vill jag ha de här tipsen för mig själv. Som vissa svampplockare vill ha sina trumpetsvampslokaler, ni fattar.
Att skriva om ett nästintill mytomspunnet dessertvin från Loire och försöka mörka att det skulle röra sig om Moulain Touchais blir däremot bara löjligt. 1983 hade oxidationstoner, 1998 var fin med ananas, passionsfrukt och en bra syra som gör sötman uthärdlig, till och med god. Eftersom jag gillar att vara kategorisk och osaklig i sådana här sammanhang så skriver jag att det här dessertvinet är det enda jag gillar. Förutom sauternes då kanske. Och banyuls ...
Nå, vi passerar en champagnerepresentant till, ytterligare en och avslutar med en fantastisk chablis grand crû som knappt går att få tag på innan vi fortsätter ut i den ljumma och blåsiga oktoberkvällen.

Senare gick vi på Guldankan som serverar mat som smakar som i Kina - gå dit - för att till sist avsluta på ett hipsterställe i den del av Södermalm som nyss fick en ny galleria.
Och hela tiden skapade vi en bättre värld. 

2013:17 Bobo

Igår. Ett halvfärdigt kök i en av Stockholms södra villaförorter. Värdinnan, det lyckliga paret, kontrabasisten och jag. Och barnet som främst bondade med hon som inte drack innan hen gick och lade sig. Kring den nybyggda köksön satt vi. Ett par av oss på stolar, ett annat par på soffan. Värdinnan lagade fantastiska smårätter. Pimentos de padron, en fiskgryta och en sallad med stekt kvitten, ädelost och rostade fänkålsfrön. Gräddig svampsoppa. Franska viner från anjou, Savennières och cndp. Vi skvallrade. Och diskuterade. Politik, svensk rap och medier. Sverigedemokrater, Tupac vs Ison & Fille och kvällspressens guldålder. Det kändes som förr. Det var gott. I flera avseenden.

2013:16 Nu

Det påstås att det ska byggas en skola här nere vid sjön - två passiva former i en mening, det är aldrig bra. Sjön ifråga är Trekanten och den ligger i Stockholm mellan Liljeholmen, Nybohov och Gröndal. Jag brukar springa på den gångväg som går norr om sjön och sedan fortsätta upp på sluttningen på sydsidan. Runt sjön växer träd och det finns parker som gör att det känns som en grön lunga. Jag har sett häger flera gånger och skedand en gång. Annars är det den vanliga gräsanden man ser mest av.
Skolan kommer, om den byggs, att ligga på norra sidan.
Jag begriper sällan särskilt mycket. Bland annat inte varför det skulle behövas fler skollokaler i Stockholm. Hade fått intrycket att vissa skolor står tomma, men jag vet inte säkert. Om mina intryck stämmer kunde dessa tomma lokaler nyttjas istället.
När min granne, som är aktiv i bostadsrättsföreningens styrelse, för en tid sedan frågade om jag hade sett planen för bygget på Lövholmsvägen sade jag att jag inte vare sig hade gjort det eller att jag brydde mig särskilt mycket eftersom det inte skulle komma att påverka min utsikt. "Det där sista hörde jag inte" sade grannen. Då förstod jag inte var på Lövholmsvägen bygget skulle ligga men nu vet jag.
Jag kan inte förstå hur en skola ska kunna rymmas på ytan ifråga.
Idag när jag gick mot fruktlekparken i Liljeholmen för att träffa D och hans fyraåriga dotter H såg jag att någon hade satt upp laminerade lappar på träden vid Trekanten. En handlade om räven som brukar stryka längs sjön men som troligen skulle skrämmas bort av ett bygge. En annan handlade om den fina picnic-miljö som parken utgör, en möjlighet som skulle försvinna om det blev en byggarbetsplats. Det fanns flera lappar med samma budskap; bygg inte här!
Jag vill egentligen inte vara emot byggen eftersom jag tycker att det är en tråkig NIMBY-attityd. För dig som inte vet: NIMBY står för not in my backyard och handlar om hur man motsätter sig förändringar i närmiljön.
Jag vill vara en fin människa som inte ska bevara status quo till varje pris. Men när det gäller miljön runt Trekanten så vill ja ha så lite förändringar som möjligt.
En annan förändring som pågår är rivandet av ett hus i Liljeholmen som har inrymt NUTEK, bland annat. Trots att jag bor här i området hade jag helt missat demoleringen av den byggnaden. Jag kan ingenting om arkitektur men gissar att det var byggt under 1960-talet. Det hade stora fönster, jämn orangegul fasad och såg ut att vara i gott skick, ett ganska fint kontorshus faktiskt. Vad som ska ersätta det vet jag inte.

Igår var jag och min quizkamrat H på bio. Vi såg "Blue Jasmine" som i sina sämsta stunder var filmad teater, i sina bästa stunder det starkaste Woody Allen har gjort på många år. Sedan var jag hemma hos kulturchefen och åt middag.

Nedstämdheten över vår oförmåga att bekämpa och hantera de klimat- och övriga miljöförändringar, bland annat försurningen av världshaven, som följer av vår ohållbara livsstil, har följt mig hela dygnet.
Liksom ilskan över och föraktet för de mäktiga organisationer och individer som försöker påstå att problemen inte är så allvarliga.

Barbera d'Alba Fides Pio Cesare (nr 74726)

2013:15 Förr

Jag kunde skriva om vad som hade hänt under dagen och avsluta med ett namn på ett vin. Ibland försökte jag vara rolig. Det fanns läsare som kommenterade.
Jag hade lojala och illojala läsare. De senare var sådana som hade haft min blogg på sina blogglistor och senare tagit bort den.
Jag tyckte att dagboksformen var meningsfull. Så meningsfull att jag knappt kunde hitta på något utan att senare skriva om det. Om jag så kom hem halv två på natten.
Nu är klockan snart halv tolv och jag tänker på vännen vars bror begravdes förra veckan. Jag tänker på en annan person som jag inte känner lika bra och som också har en bror, en bror han inte har haft kontakt med på 20 år. En bror i livet som inte finns i den personens liv.
Det går inte att generalisera om människor. Syskon är både lika och olika varann. Gemensamma gener och delvis gemensam uppväxt innebär inte att man har samma åsikter än mindre är vänner. Jag kanske påstår saker som är banala och uppenbara. De behövde skrivas.
Det här året har jag kommit till vissa insikter som inte är intressanta för alla och envar och därför utvecklar jag dem inte här heller. Men de har att göra med vad jag precis skrev.

På en återträffsfest i fredags blev jag påmind om att tiden går. Jag hängde inte riktigt med när den gick.

Idag då. Jag var på ett spinningpass, sedan tog jag mig på cykel hem via Liljeholmens galleria utanför vilken jag såg en hur taxichaufför som påpekat en felparkering fick höra "Sätt dig i din j-a bil och skaffa dig ett liv" av - förmodar jag - felparkeraren. Jag handlade. Hemma åt jag tortellinin med karljohansvampsfyllning som inte smakade karljohan ett jota varför jag fick pimpa dem med tryffelolja. Jag drack ett glas Mas Louise och åt två rader av en peruansk krav- och rättvisemärkt chokladkaka medan jag såg det sista avsnittet av "Top of the Lake". Fiktionen, denna räddare i nöden.

2013:14 Rom

Jag är i Rom. Arbete. Det är mer än 30 grader i skuggan så jag ligger på sängen i mitt svala hotellrum och skriver. Och läser Stephen Kings bok om att skriva. Det är 24 år sedan jag var i Rom senast. Det är elva år sedan jag läste den här boken av King förra gången. Jag brukar inbilla mig att mitt minne är så bra. Var jag bodde i Rom 1989 under en tågluff med N då vi också var i Venedig och Florens minns jag inte. Ytterst lite av King har jag tagit med mig. Men att inte använda passiv form och heller inte strössla meningarna med adverb tror jag att jag läste där först. Av Rom mindes jag en smaktät pizza vid Fontana di Trevi. Och att jag pratade oavbrutet. Undrar vad N kommer ihåg.

2013:13 Urladdning

Åskan gick tre varv runt sjön. Jag vaknade under det första. Då var klockan ett. Kunde sen inte somna om. För varje varv blev knallarna starkare. Regnet mot takpappen hårdare.   Försökte läsa en - som det skulle visa sig - helt oläslig roman av nobelpristagaren Saul Bellow. Blev tröttare men inte tillräckligt. Trädgården stod i skarp blixtbelysning under några sekunder. Strömmen gick. Sprang upp i huvudbyggnaden för att dra ur teveantennen. När ovädret hade bedarrat var klockan halv fyra. Inte undra på att jag slocknade redan vid halv elva samma kväll i Göteborg.

2013:12 Semester dag ett den tredje juli

Hade lovat att skriva. Den tredje juli cyklade jag från Nyköping - dit jag hade fått bilskjuts med cykel och packning av kulturchefen som skulle ställa tillbaka en lånad bil på Skavsta flygplats' parkering - till Linköping. Det blev, cykelvägen, totalt 12,5 mil. Vädret började i det gråmulna 15-gradiga för att sluta i den varma sommarkvällen. 

Jag cyklade delvis samma sträcka som för tre år sedan. Gamla riksettan som är förhållandevis lågtrafikerad - den mesta trafiken går numera på E4.

Utanför Jönåker pågick ett vägarbete som stängde av vägen och tvingade trampandet till en omväg söderut och sedan tillbaka upp på riksettan igen.

Lunch i Stavsjö. Intresse från nyfikna bilburna resenärer blev frågor om färdvägar, erfarenheter och urustning.

Återkommer.

2013:11 Sista söndagen i juni

Det är den sista söndagen i juni och klockan är strax efter elva på kvällen. Jag har sprungit en mil längs Mälaren, in i Axelsberg, genom Aspudden, upp på Nybohov, ner till Trekanten och hem. 15 grader - perfekt löptemperatur. Sedan har jag ätit en fantasilös pastarätt som jag drack ett glas frankenvin till. På radion har Kristian Gidlund sommarpratat om cancern som långsamt släcker hans liv. Gidlund bloggar också om livet som dödsmärkt, hans blogg har haft mer än åtta miljoner besök. Han berättar  att det finns de som i kommentarsfältet bland annat menat att Gidlund har varit självömkande, att han har "tagit Wallraffandet för långt" och att "ingen kommer att sakna honom när han dör". Trots att de medkännande och kärleksfulla kommentarerna har varit mångfalt fler så fastnar de illvilliga, berättar Gidlund i programmet. Han har sedan en tid slutat att läsa kommentarerna.
Bland det jag inte kan förstå hör inställningen hos de människor som i kommentarsfält uttrycker synpunkter som den ovan på en cancersjuk människas bloggande. Jag är naiv, tror människor om gott trots att jag vet att alla typer finns.

Brennfleck Silvaner Kabinett Trocken (nr 5376)

2013:10 Den bästa juveltjuven i världen

Det hade blivit midsommardag när jag bestämde mig för att ta en längre paus från facebook och vara tillräckligt pretentiös för att uppdatera om just det, just där, just då. Har varken sett hur många likes jag fick eller vad kommentarerna till den statusen handlade om.

Jag befann mig hos vänner i en annan kommun. Kvällen före hade vi ätit matjessill och potatis men också stekta nudlar med wokade sockerärter och sparris. Delat på en flaska folköl och druckit ett par glas vin. Inom synhåll fanns ingen stång, inom hörhåll ingen fylleskrålsång. Det var lugnt och stilla på innergården. Svensksommarsvalt. I vanliga fall hade jag skrivit om det. Men nu hade jag tappat lusten.

Idag, när jag inte hade varit inne på fem dygn kom så ett mejl i min vanliga box:
"

Hi Daniel,

Here's some activity you may have missed on Facebook. ..." Det rörde sig om ett meddelande, minst 84 uppdateringar, att någon hade en kommenterat en bild och att en annan hade kommenterat sin status. Jag hade överlevt. Meddelandet var jag tvungen att kolla, i övrigt struntade jag i vad som hade varit. Nu kanske någon tycker att jag är osocial som inte deltar. Må så vara. Jag kunde inte längre hantera det där och det började gå ut över allt. Det var det första jag kollade när jag vaknade, det sista jag gjorde innan jag somnade. I ett sällskap, så fort det blev tråkigt eller någon lämnade bordet, så var jag där i appen på telefonen. När jag körde fast i arbetsuppgifter. I den skenbara sysslolösheten. Så inte längre. Mitt konto finns kvar och kanske tittar jag in snart igen. Men likes, bilder på jordgubbstårtor, bad i skärgården och incheckningar på Gaston i Gamla Stan kan inte jämföras med att vara närvarande i det som inte finns på skärmen. Den sista meningen är öppet mål för den som vill skriva något i stil med att internet är verkligheten. Varsågod! Jag är på twitter, det är inte alls lika beroendeframkallande. För övrigt är årets bästa skiva varken "Random Access Memories" eller "Det kommer aldrig att vara över för mig" utan "The Devil Came A-Calling" av Prefab Sprout aka Patrick McAloon. Eller någon skicklig imitatör, det förekommer nämligen diskussioner om äktheten hos de påstått gamla låtarna som läckte under några timmar varefter de senare spreds på nätet. De finns inte på Spotify och McAloon verkar inte ha bekräftat att de är av hans hand. Mitt favoritspår är "The Best Jewel Thief in the World". Jag hade gärna betalat för det här albumet.

För att återvända till ansiktsboken; ikväll blev jag bjuden på räkor med hemvevad majonnäs på surdegsbröd, pastej från Oaxen, jordgubbar och jurassiskt vin. Fantastiskt, det hade gjort sig som uppdatering! Vi pratade för övrigt om ett projekt som startar nu och var oense om några av mina favoritförfattare utan att jag freakade ut. För tre år sedan blev jag så upprörd när Coetzee dissades av samma vän att jag var tvungen att få ur mig mina känslor senare, på gatan, inför en annan vän. Nu kan jag leva med att folk inte gillar allt som jag håller högt. Storsint som jag är. Caveau des Jacobins Chardonnay (nr 2292)

2013:9 Söndag

Här skriver jag vad jag vill, jag välkomnar dig som vill läsa och jag tänker inte ha synpunkter på de som inte gör det eftersom de tycker att bloggen saknar fokus. Den spretar som ni vet, har alltid gjort så länge den har funnits, den fyllde nyss åtta år och jag uppmärksammade det inte. Ju äldre jag blir, desto mindre viktiga blir födelsedagar, egna och andras. Som ett sätt att komma samman kan man ju fira dem. Och det är väl därför man gör det, strängt taget. Det har varit flera jämna födelsedagar i vänkretsen den senaste tiden och de har naturligtvis varit trevliga men samtidigt fungerat som en radda memento morin för mig.

Jag vaknade tidigt i morse och skrev ett brev som jag inte vet om jag kommer att skicka. Sedan åt jag frukost och det är inte särskilt intressant i sig men desto trevligare eftersom det finns färska jordgubbar just nu.

Kajakklubben skulle ha räddningsövningar. Under ledning av klubbens eldsjäl fick vi först instruktioner om vad man ska tänka på när man har vält och behöver ta sig upp. Sedan var det dags för det praktiska. Tillsammans med en annan klubbmedlem testade jag tre olika sätt att ta mig ombord efter att ha vält. När jag befinner mig upp och ner under vattnet är jag aldrig det minsta rädd, det känns nästan naturligt - avskyvärda ord - för mig att vara där. Ett drag i kapellöglan och så glider man enkelt ur sittbrunnen för att några sekunder senare bryta ytan. Då vidtar det som är ansträngande, nämligen att få kajaken tömd på vatten och positionerad med aktern mot medpaddlarens för och vice versa. Samtidigt som man ska hålla reda på paddeln. Sedan ska man ta sig upp. I den sjö som var idag var det inte särskilt svårt, jag lyckades till och med med övningen där jag skulle äntra kajaken för egen maskin, dvs utan medhjälpare. Trots att det var varmt i vattnet blev jag lite nerkyld efter tre övningar och paddlade till bryggan och gick in klubb-bastun tills jag hade hade återfått min normala kroppstemperatur.

XY som kommer från Wuhan i Kina har ju bott lite till och från i Sverige de senaste två åren och jag har träffat henne alldeles för lite. Vi hade bestämt träff på ett fik vid Odengatan så vi sågs där under eftermiddagen. Hon har blivit mycket bättre på svenska, min mandarin står och stampar. I morgon flyger hon till Chongqing, jag ser fram emot när hon kommer tillbaka i augusti.

Det var bara det.

2013:8 Orka

Jag läste på en blogg att man alltid ska skriva för att bli bättre på att skriva. Bloggen är en framgångsrik författares. Succé är jag inte ute efter, eller snarare, tror jag inte att jag har förutsättningarna för. Sedan kan jag läsa om hur vägen framåt är nio tiondelar transpiration och en tiondel inspiration tills korna går hem. Fantasi lider jag brist på och slutputs är svårt. Lägg därtill att jag endast är expert på något som är för känsligt för att omformas till fiktion. Och att jag inte kan någonting om något annat. Men själva skrivandet roas jag ändå av.
Den berömda författaren ifråga har jag aldrig läst en bok av. Bekanta med omdöme påstår att hen inte kan skriva. Men med sålda böcker i sexsiffriga antal så tror jag inte att hen behöver bekymra sig för klichéer och stereotypa personskildringar. Om det nu är det texterna lider av.

Cava och chianti.

2013:7 Peony

Den ser inte mycket ut för världen där den ligger i nedre botten av ett bostadshus på gångavstånd från den sfär - Globen - som tills nyligen var det största landmärket för publika inomhussammankomster i storstadsområdet. Jag avser förstås Peony, den lilla kinesen som har funnits i ett par år. Ser inte uttrycket "den lilla kinesen" illa ut i skrift? Att så förminska en folkgrupp vars medellängd i och för sig ligger under vår men ändå. Ett folk, eller flera, som på många områden var långt före oss västerlänningar i århundraden men som - och där kan jag alldeles för lite om historia - kanske stängde sig för mycket mot omvärlden lite för länge och dessutom på grund av motviljan inför import hade oturen att bli påkrigade beroendeframkallande mjölksaftsprodukter från vallmoblommor av britter, för att bibehålla tätpositionen i kampen om framsteget. Ett folk vars ledare nu - på ont och gott - alltmer sätter dagordningen genom frikostiga lån till västerländska demokratier som slösat lite för mycket lite för länge.
Nåväl, Peony är en av numera lyckligtvis flera restauranger i Stockholmsområdet som inte serverar den försvenskade varianten av det kantonesiska köket, läs fyra små rätter och de helsvenska friterade bananerna, ja ni vet.
Ikväll besökte jag med en god vän för tredje gången krogen som tyvärr var glesbesatt denna tisdagkväll. Jag har tidigare ätit deras ångkokta veteknyten - dumplings - "tillbaka-till-grytan-fläsket och den fiskdoftande auberginen. Alltid med belåtenhet. Låt vara att det finns lite av den omisskännliga glutamatelektrifieringen i vissa av smakerna. Nu ikväll blev det gurka med chili och vitlök - en ovanligt het sådan - grönsaksfyllda dumplingar med toner av ingefära, palatsvaktens kycklingtärningar och en rätt med tofu och auberginer i het chiliolja. I flera av dessa sparades det varken på hettan eller på den ljuva tungdomningen i form av sichuanpeppar. Fyra flaskor av det ganska anonyma och blaskiga, men till kryddig mat från Sichuan så lämpliga Qingdao-ölet från en helt annan del av Folkrepubliken, delade vi på och mätta och belåtna lommade vi därifrån. Då hade vi betalat knappa fyrahundra var för en måltid som hade räckt till tre. Om man är ute efter en smakfullt formgiven matsal i diskreta nordiska färgskalor där det spelas musik som passar den medvetne urbane och europeiske medelklasskonsumentens estetik och där hen glatt bränner en inte oansenlig del av den disponibla inkomsten på en meny som stoltserar både med styckdelar från frigående fyrfotingar inom länsgränsen och omsorgsfullt makade tillsatsfria viner från pliriga småproducenter i avlägsna franska kommuner så ska man inte besöka Peony. Om man däremot tycker att det är charmigt med en avstängd storbildsteve i ett hörn, röda lyckoutsmyckningar och musik som skulle kunnat höras i vilken kinesisk hotellobby som helst, inplastade menyer och tilltagna portioner så är har man hittat rätt. Att värdinnan - som är från Sichuan - delar ut rabattkuponger för återbesöket och att den treåriga dottern charmar gästerna med lika delar mandarin och svenska förminskar inte upplevelsen. Fler borde hitta hit snarast!

Peony
Skulptörvägen 4
12143 JOHANNESHOV
Tlf: 08-50860062
T-banestation Globen

2013:6 En kväll i gallerian

Jag hade arbetat till sent och sedan sprungit en runda ut mot Hagaparken. Nu hade hungern satt in så jag ringde till advokaten som också arbetade sent. Vi stämde träff i Moodgallerian och gick in på Boqueria. Vi beställde lite olika sorters pintxos, som den miljömupp jag är försökte jag fåfängt att välja sådant som minst bidrog till klimatförändringar alternativt utfiskning. Så det blev diverse gris: fantastiska kroketter på pulled pork, en griskind och så boquerones, en bläckfisk och något mer. Vi drack galicisk sval lager till. Jag bråkade som vanligt med advokaten eftersom jag tycker att han missar saker som händer i Sverige, typ skandalen kring arenabygget i Solna. Han menar att det som händer i Tyskland är viktigare så han försöker hänga med i det i stället. Och, om jag ska vara ärlig, så vet jag inte vad som händer i Tyskland, förutom rättegången med hon som tros vara lierad med de två nazister som under flera år mördade invandrare och undkom rättvisan. Men som när de riskerade att tas av polisen valde att ta sina egna liv. Och att förbundkanslern heter Angela Merkel. Men bortsett från det vet jag ingenting om Tyskland av idag.
Vid osten fick jag för mig att jag ville ha en fyra PX. Nu vet jag att jag inte längre gillar sött. Men Boquerian återvänder jag till.

2013:5 Bluffen

I korthet: jag började intressera mig för vin i början av 2000-talet. Det var vid en provning av viner och ost i en lägenhet på Kungsholmen. Följde sedan en resa till Toscana 2001, medlemskap i Munskänkarna och bloggandet 2005. Jag flyttade till Kina och började skriva mer om det, mindre om vin. Kom hem och skrev alltmer om mig själv, allt mindre om vin. Nu har jag snart hållit på i åtta år. Med skrivandet alltså, mer eller mindre regelbundet. Det har blivit allt mindre regelbundet faktiskt. Min vinsmak har varierat under de här åren men jag har alltmer börjat ogilla alkoholstinna fruktbomber från nya världen, amarone och billiga bib-viner - igår drack jag Les Fumées Blanches för första gången på många år, jag brukade gilla det men nu var det i det närmaste odrickbart. Har å andra siden alltmer börjat gilla chenin blanc-viner från Loire, oxiderade viner från Jura, komplexa pinot noirer och faktiskt - naturviner. Mina njutningar har med andra ord blivit dyrare.
Frågan är dock om inte allt detta är inbillning. Vinprovning verkar vara högst opålitiligt vilket den här ganska svepande artikeln vill hävda.
Nu finns det ju faktiskt tävlingar och mästerskap där världens främsta sommelierer sätter druva, distrikt och tillverkare blint. Hur går det ihop egentligen?

Och om någon har tips på reaktioner på nämnda artikel vill jag gärna ha dem.

2013:4 En afton i maj

Onsdag. Jag joggade hem från jobbet, stretchade och duschade. Kulturchefen messade om middag hos honom. Han bjöd på biff med Mas La Plana, jag hade med mig en Pouilly-Fumé och en getost. Sedan gick vi till Snotty där jag sänkte två glas cava. Pratade med J som spelade skivor och några andra. Byst med folk, inte bara skäggisar för en gångs skull och jag kände mig inte som en fågelskrämma.

Torsdag. Det är sommar nu och löven har den ljusgröna färgen. Det blev inte mycket gjort, en tvätt-tid och några viktiga papper som skulle letas fram. Gårdagen kom ifatt efter en sen lunch. Jag sov middag när kulturchefen ringde. Hans kavaj hade jag fått med mig och min hängde hos honom. Han var ute och gick, vi möttes här nere på Lövholmsvägen och bytte kavajer. Tog mig in till stan där jag skulle träffa Rymdpinglan och hennes familj i Kungsan. På T-centralens plattform stötte jag ihop med L, det händer aldrig. Hon skulle till Oaxen som numera ligger på det sanerade Beckholmen. En meny utan vin kostar 2000 kr, berättade hon.

I Kungsan står körsbärsträden i blom och lockar till sig människor. Rymdpinglan, hennes make och brorsdotter var där. Vi tog oss till Mahjong som ligger i sömniga Vasastan. När vi gick på Torsgatan såg jag hur bygget av det nya Karolinska så genomgripande förändrat stadsbilden. Inget är beständigt. På Mahjong åt vi goda kinesiska rätter med Taiwaninriktning. Vi blev mer än mätta och promenerade Karlbergsvägen mot Sveavägen. Nu hade det börjat regna lite lätt.
Jag cyklade hem och såg Gudfadern på sfanytime. Det är mer än trettio år sedan jag såg den senast. Då i Lundellska skolans matsal på Nedre Slottsgatan i Uppsala. Jag var för ung för att förstå hur stor den var då. Nu är jag mållös.

http://www.flickr.com/photos/phylloxera/7253686420/in/photostream

2013:3 Tre sanningar

Det är roligare att dricka vitt vin än rött. Att återse goda vänner som man inte träffar varje år kan inte överskattas. Göteborg är bra.

Chablis Domaine de la Boissonneuse (nr 5624), 159 kr

2013:2 Gulddrakar på kaféet

Jag gick från jobbet vid fyra via Sveavägen, Hamngatan till Kungsträdgården. Utanför ingången till Caféet som aldrig har varit Caféet för mig - jag kan räkna de tillfällen jag satt min fot där på ena handens fingrar - stod P och väntade på sitt sällskap. P skriver ofta vad hon gör på facebook så det känns som jag ser henne ganska ofta. I köttvärlden - som den kanske kallas - träffar jag henne i genomsnitt en gång om året. Det är alltid lika trevligt. Vi pratar lite medan jag väntar på att en annan P - tillika den som bjöd med mig efter att jag halvt på skämt twittrat om att jag inte ens blir kompismedbjuden på galor längre - ska komma.
Om jag kommer att läsa det här om några år så är det viktigt att jag får med att det är en kall januari. Temperaturen var nere på -18 i morse, jag har låtit min dubbdäcksförsedda cykel stå i cykelgaraget här på platån och trängts i de kollektiva spårvägar som tar mig till arbetet om morgonen de senaste dagarna.
För framtiden vill jag också skriva att Stockholm känns alltmer trångt och att många slutat anstränga sig för att smidigt ta sig i och ur tunnelbanevagnarna utan istället bara går rakt fram stötande och slitande nästan allt i sin väg. Det är naturligtvis outhärdligt men jag behåller lugnet och försöker att i alla avseenden förhålla mig så smidigt som möjligt till omgivningen.
Café Opera som etablissemanget heter är egentligen en väldigt vacker lokal invändigt. Jag har varit här i jobbsammanhang sent på natten, druckit dyra och ibland ganska tråkiga drinkar, väggarna har varit rosa och ljudnivån sådan att samtal varit omöjliga. Det har funnits en föreställning om att stället i sin klubbkostym skulle vara något att visa upp eller vistas i. Obegripligt.
Att det är samma rum P och jag blir insläppta i efter att blivit noggrant avbockade enligt en lista, därefter fotograferade, är svårt att tro.
Det är ett varmt ljus i lokalen nu, inbjudande. Vackert galaklädda människor samsas med sådana som undertecknad komna direkt från arbetet i något slags halvavslappnad kontorsdress, jeans och kavaj ni vet. Ljudnivån är hanterbar, i baren kan man få bubbel får vi veta. Jag dricker tillfälligt inte alkohol så jag får ett glas ingefärsöl som smakar mest ingefära och är föredömligt osöt. Två bord med diverse små, vällagade rätter att ta av står framdukade. Vid ett bord står L och K. Den förra har zombiemorfat sitt ansikte på facebook de senaste dygnen, det är skönt att se att hon är så till sin fördel bortanför tangentbordet. K har en fin svart klänning, hon ska presentera ett av priserna och ber mig ta en bild med hennes telefon när det ska ske. Hon ser till att jag och P får plats med våra tallrikar på ett litet barbord. Omtanken! Vid samma bord står ett par personer som jag tror båda arbetar eller har arbetat för en organisation som håller i ett återkommande evenemang i matbranschen och fått svenskarna att dricka latte. En av dem hörde jag för övrigt på radion häromdagen.
Jag var på Gulddrakeutdelningen i fjol. Då var det i ett palats på Riddarholmen som under en kort tid hade hyst en verksamhet för barnkultur för att därefter gå i konkurs. Hela arrangemanget kändes ganska spartanskt jämfört med i år. Jag var på samma evenemang 2006.
A som länge hade en köttblogg - numera nedlagd - kommer förbi och hälsar. En tevefotograf som jag träffade på middag för ett par år sedan ska bana väg genom publiken senare under kvällen när priset för lyxkategorin delas ut. Kladdkakeförfattaren ser jag också. Liksom en deltagare i vår träningsfysiologicirkel. Och så en massa ansikten som jag sett i bildbylines de senaste tio åren.

Det är i the Brass Bar som utdelningarna äger rum. Elin Peters är kvällens värdinna och presenterar de som ska läsa upp nomineringarna och motiveringarna under utdelningen. Hon har - enligt hennes chef - DN:s roligaste jobb, han har det näst roligaste.

Magdalena Ribbing presenterar det första, Krog Fynd, och berättar också historien om På Stan och krogkommissionen. Det har hänt en hel del på krogscenen sedan 70-talet, maten har blivit bättre och krogfylleriet tycks ha minskat, menar hon. Priset i kategori Krog Fynd går till Esperanto för deras halva vinpaket. Upp på scen kliver ett gäng i mina ögon väldigt unga tjejer och tar emot priset. Jag förstår att föregående mening kan tyckas gubbig och fördomsfull. Men det är vad ålder gör med mig, illusionen att jag är ungefär lika gammal som jag har varit de senaste 20 åren medan de som är yngre nuförtiden är betydligt yngre än jag var i samma ålder. Ni ser hur galet det blir. Kanske borde jag ha skrivit att några i Esperantos personal kliver upp på scenen för att ta emot priset. Hursomhelst, de, personalen, får frågan av Magdalena Ribbing om vilka som är de bästa gästerna - förutom de som beställer dubbla vinpaket - och vilka som är de sämsta. Det finns inga gäster som är de sämsta svarar en av dem.
Sedan är det dags för barpriset, jag har hoppats att det ska gå till 19 glas eftersom jag gillar stället i alla avseenden - ägaren, vinerna och maten - så mycket, men det går till Tjoget där jag inte har varit. En av de som jag pratat med tidigare under kvällen har sagt att det är bra. Ett gäng unga män och någon som beskriver sig som dubbelt så gammal som de unga äntrar podiet och tackar. Micken går runt, många säger något litet.

Det är så uppenbart att jag inte hänger med i restaurangscenen längre. Jag har inte varit på Tjoget, jag har heller inte varit på vinnaren i kategorin  Krog Mellan som presenterats av Lina Thomsgård - bland annat grundare av Rättviseförmedlingen - Ekstedt. Frantzén Lindeberg vinnare i kategorin Krog Lyx som funnits ett halvt decennium planerade vi att gå på för två år sedan, vi bokade till och med bord men bokningen försvann och sedan har det inte blivit av, känns ju nästan gammal i sammanhanget.
Jag gick lite hastigt fram här och nämnde inte att Niklas Ekstedt hade ett barn sittande på axlarna när han tog emot priset. Barnet var mer intresserat av sin polisbil än den uppmärksamhet som pappan fick i strålkastarljuset. Ekstedt sade för övrigt bra saker om balansen mellan arbetet och livet utanför arbetet bland annat.

Priset i kategorin Krog Budget gick till Speceriet. Prisutdelaren förutspådde att ordet Datja - ryskt sommarställe - skulle bli viktigt i årets mattrender eftersom ryssarna sedan länge har förstått nyttan med och njutningen av fermenterade grönsaker. Och syrat är ju som bekant, inte bara det hetaste just nu utan något som kommit för att stanna. Jag tolkar också in survivalism och självförsörjning i ordet Datja. Speceriet blev jag för övrigt väldigt sugen på att besöka.

AA Gill är en krogkritiker - bland annat känd för sina välformulerade elakheter - som delar ut priset i kategorin Internationell Gästdrake. I år verkar han dock ovanligt snäll och puttrig - det kanske är den svenska gastronomins topprestationer, läs pristagarnas kokkonster, som fått honom så mild. Det är nämligen Frantzén Lindeberg igen.
Jag lämnar lokalen när samtliga pristagare ska samsas på scenen för en gruppbild. DJ Qute spelar Michael Jacksons Wanna Be Startin' Something. P och L hastar mot baren i den större lokalen men jag som är nykter och lite trött går till garderoben där jag stöter ihop med nyss anlända A med lilla dottern på magen. Hon frågar om det kommer att vara några människor därinne. Det svarar jag att jag tror att det kommer. Sedan promenerar jag hem till Gröndal. Det är fortfarande kallt. (Men jag känner mig varm inombords, skulle jag kunnat skriva, vore jag inte så förb-t stiff.)

Just det, vinnarna fick en flaska Taittinger också.

Hårdfakta om utdelningen läser ni här. AA Gills motivering av vinnaren liksom sågningar av de krogar som inte höll måttet i kategorin Internationell Gästdrake kommer i Dagens Nyheter i morgon.

2013:1 Av dårar får man höra sanningen

En gnagande känsla av att det är kört. Att det är försent att vända skutan. En framtid av folkomflyttningar, katastrofväder och livsmedelsbrist i delar av världen. Att vinerna tar stryk är väl ett av de mindre problemen i sammanhanget. 
Kanske lite deppigt att inleda ett nytt år på det sättet. Men jag mår toppen och har en vit period.